Kaktuskvinnan

I den här årstiden, på våren, när man förväntade sig sol och värme låg snön ändå vit, ogenomskinlig på marken och hon frös vid fönstret. Det var hennes utsiktsplats, fönstret i det stora rummet, i den lilla tvåan, i detta land Sverige som var hennes hem nu. De mörka, mandelformade ögonen och näsans böjning lät ana att hon hade sitt ursprung någonstans i Asien. Vad såg hon genom fönstret? En vanlig, trist förortsgård med höghus och klätterställningar, gungor som rörde sig i blåsten, svartklädda människor på väg någonstans. Hon stod stilla. Hon hade hela dagen på sig att betrakta vyn genom fönstret, en ordinär förortsgård i Fittja, söder om Stockholm.

Mannen, som hon delade lägenheten med var borta som vanligt. Mannen arbetade hela dagarna och på kvällen när han kom hem, kom samtidigt ekon av röster och rörelser som hade fastnat i hans kläder under den långa dagen. Hon avundades mannen dessa fragment av liv som inte fanns i hennes egen tillvaro, ensam i lägenheten.

Dagarna var långa för hon hade bara sina tankar att umgås med och utsikten från fönstret förstås, en utsikt som varierade med årstidernas skiftningar från höstens mörka, dova toner via vinterns vitt till vårens späda grönska för att blomma ut intensivt över den korta sommaren. Så var det inte i hennes hemland, där hade solen sin hemvist. Saknaden av solen gjorde henne illa till mods. Hopplösheten och tristessen låg som en slöja över henne och den byggde bo i hennes mandelögon.

Hon bar en slöja av chiffong och en slöja av sorg, men mannen, främlingen kunde inte se den. Det var mycket han inte kunde se. Hon visste att hon borde börja med matlagningen, men en liten stund till kunde hon stå vid fönstret och hennes blick fastnade på kaktusen. Hån såg hur kaktusens skära, sidenlika knoppar sträckte sig mot ljuset, mot fönstret, precis som hon. Kaktusen hade funnits på fönsterbänken redan då hon kom in i lägenheten första gången, som nygift.

Hon brukade samtala med kaktusen, med låg röst så att ingen annan skulle kunna höra, om sina tankar och hopp och besvikelser, allt kunde hon förtro för sin syster, kaktusen. Hon upptäckte att en blomma hade slagit ut, en underbart vacker, silkig, rosaskimrande blomma som lyste upp hela rummet. Hon stäckte sig mot ljuset tillsammans med kaktusens blomma, hon var kvinnan i kaktusen, kaktusens kvinna.

Brevet hade kommit med posten, hon hade hittat det i hallen, på mattan. Det var adresserat för henne, handstilen var den yngre systerns som hade blivit bortgift i somras. Hon hade läst brevet flera gånger. Samtidigt som hon slukade bokstäverna ivrigt dök det upp bilder i hennes huvud, bilder om hemlandets dammiga gränder, broderade tyger och musik från bröllopsfesten ekade i hennes öron fast det var tyst i lägenheten. Visst var det konstigt. De gröna papegojorna skrek förtvivlat när de flög över taken i Gujrat. Skymningsljuset färgade bougainvilleas fjärilslika blommor violetta, papegojornas silhuetter på kvällshimlen blandades med koleldarnas rök och mörkret föll utan förvarning.

Hon kunde känna doften av rök och höra armringarnas klingande när kvinnorna bakade tunna brödkakor över öppen eld på gården och i det bortre rummet grät modern. Varför grät hon? Det kunde hon inte se genom fönstret, genom tiden, genom tankarna.
Hon förstod inte riktigt orden som bestod av en lång rad sirliga bokstäver på ett underligt språk som var hennes modersmål. Hon läste bokstäverna och såg bilder innanför sina ögon.

Papegojorna flög iväg bakom horisonten, trummorna tystnade, dammet avdunstade, hon var åter ensam i rummet, vid fönstret, i detta land Sverige som var hennes hem nu. Det var mannen, främlingen i hennes liv, som hade bestämt att hon skulle komma hit, och de var föräldrarna som hade bestämt att hon skulle leva med just den här mannen. Allting var förutbestämt, det var kismet, ödet. Rummet med en grå plyschsoffa och Wiltonmatta och tv och video och deras bröllopsfoto på väggen och kaktusen syntes tydligt framför henne nu. Borta var det land som hade fött henne, uppfostrat henne, svikit henne. Här var hon nu i kylan och i ett virrvarr av det svåra språket hon inte kunde förstå och mannen som var hennes egen men en främling ändå. Inte kunde hon berätta för mannen vad hon kände innerst inne, det hon önskade allra mest, det som plågade henne dag och natt. Beslutet hade varit mannens, de skulle skaffa barn i Sverige, inte ville de mista föräldrapenningen.

Kaktusens blomma gav hopp för henne och hon bestämde sig att tala om för mannen, inte bara om vetemjöl och matolja som behövde handlas utan om sin längtan att få barn och om längtan att träffa modern och systern igen. Säkert hade den gröna papegojan i hennes dagdrömmar varit ett omen, ett gott omen, hon skulle resa till sitt land långt borta i Asien.

Medan oljan hettades upp i kastrullen skalade hon vitlöksklyftor och hackade färsk ingefära fint, så att den bittra saften trängde ut och sved hennes fingrar. Hon tog fram gröna chilis ur kylskåpet och den obligatoriska kycklingen ur frysen. Mannen gillade kött i alla former. Lammkött eller kyckling, det kvittade, bara det var kött. Ingefärans friska doft fyllde köket, hon stekte på hög värme och tillsatte kryddorna, gurkmeja, koriander, paprika och curry.

Svetten sipprade ur hennes nacke, under den svarta, långa flätan. Hon såg sin systers ansikte framför sig. Hon hörde de hemska orden: ”Mannen som våra föräldrar valde för mig visade sig att vara en eunuck, khusra, ett mellanting mellan en man och en kvinna. Han kommer aldrig att kunna älska med mig. Jag kommer aldrig att få barn. Jag kan inte heller skiljas från honom, skammen skulle vara för stor. Vad ska jag ta mig till? Kom och hjälp mig, din syster Alya.”

Khusra var män som gick klädda i kvinnokläder och dansade på bröllop barfota, klingande bjällror runt anklarna. De hade bröst av äpplen och hårdsminkade ansikten, de sjöng för nyfödda barn och lyckoönskade pilgrimer. De gifte sig aldrig. De var inga riktiga män, de hade ju bröst av röda äpplen. Kvinnan med den svarta flätan i nacken och ingefäran i kastrullen rös. Hon skulle aldrig mer kunna äta äpplen. Nu förstod hon varför modern grät i det bakre rummet. Modern hade inte genomskådat den blivande brudgummen tillräckligt noga och ett fruktansvärd misstag hade begåtts. Minstingen Alya var för evigt bunden till en man som hade bröst av röda äpplen.

Kvinnan med svettdroppar i nacken kastade brevet i papperskorgen och slängde kycklingskinnet och lökskalen ovanpå för säkerhets skull. Det var inte direkt lämpligt att berätta allt för mannen, det hade modern också lärt henne. Det var brukligt att kvinnorna hade sina egna hemligheter.

Det var alldeles mörkt bakom fönstret. Kvinnan som rörde kycklinggrytan på spisen hörde hur nyckeln vreds i låset. Hon kom ihåg kaktusen och samlade mod, mannen skulle säkert lyssna på henne den här gången. Det visste hon. Kaktusen visste det också.

– Jag har skaffat dig ett jobb, du ska börja städa imorgon … och kanske om ett år kan vi försöka få barn, sa mannen, främlingen när han trängde in genom dörren och matkassarna ställde han på hallgolvet.

Hon tog tacksamt emot plastkassarna med mat och plockade varorna, den eviga matoljan och det eviga vetemjölet i skafferiet. Det var hennes skyldighet att ta hand om mannen och hemmet och … hon ville inte tänka tanken till slut.
– Blev du inte glad, sa främlingen undrande.
– Visst, svarade kaktuskvinnan och brast i gråt.

©Raakel Parveez